Rafael Alberti

Rafael Alberti Merello (1902 – 1999) var en poet och dramatiker verksam under den så kallade spanska litterära silveråldern.

Rafael Alberti är mest känd för sin poesi, men skrev även pjäser varav två rönte tämligen stor uppmärksamhet. El hombre deshabitado kom ut år 1930 och var ett resultat av ett psykiskt sammanbrott. Den har bara några få karaktärer: Mannen med sina fem sinnen, Skaparen, Mannens hustru och Fresterskan. Fresterskan samarbetar med de fem sinnena för att förstöra för mannen. När pjäsen hade premiär den 26 februari 1931 fick den ett mycket blandat mottagande, där en del av publiken älskande den medan andra avskydde den.

Strax efter premiären av El hombre deshabitado påbörjade Alberti arbetet med en ballad om Fermín Galán, en kaptén i den spanska armén som arkebuserades efter att ha försökt genomföra en kupp för att etablera en spansk republik i december 1930. Så småningom gjorde Alberti om balladen till en pjäs, som hade premiär i juni 1931. Återigen var publiken mycket polariserad.

Exempel på andra pjäser som skrivits av Rafael Alberti är De un momento a otro (1938–39), El trébol florido (1940), El adefesio (1944) och Noche de guerra en el Museo del Prado (1956).

Barndom och uppväxt

Rafael Alberti Merello föddes den 16 december 1902 i El Puerto de Santa María, en hamnstad vid Guadaleteflodens mynning i Cádiz, Spanien. El Puerto de Santa María var, och är, ett viktigt nav för den sherry som produceras i området och Rafael Alberti föddes in i en familj framgångsrika sherryhandlare som exporterade högkvalitativ sherry till flera europeiska kungahus. Både hans farfar och morfar kom ursprungligen från Italien, medan hans ena mormor kom från Irland och hans andra mormor var spansk (från Huelva).

Efter ett generationsskifte i sherryverksamheten började affärerna misskötas och till slut såldes verksamheten till El Grupo Osborne. Albertis far arbetade därefter som resesäljare för El Grupo Osborne. Känslan av att befinna sig i en fordom framstående borgerlig familj som nu rörde sig nedåt ekonomiskt och socialt skulle senare komma att bli ett återkommande tema i Rafael Albertis skapande.

Vid 10 års ålder började Rafael Alberti studera vid jesuitskolan Colegio San Luis Gonzaga . Han bodde inte på skolan utan var endast dagelev. Under sitt första år var han en exemplarisk elev, men hans växande insikt i hur olika dageleverna behandlades jämfört med (de rikare) internateleverna tände en rebellisk ådra hos honom. Han började skolka och betedde sig respektlöst mot skolpersonalen, och till slut tvingades han lämna skolan vid 15 års ålder. Då var hans familj emellertid redan på väg att flytta till Madrid så Alberti skulle ändå ha behövt byta skola.

I Madrid fortsatte Alberti att missköta skolan, och tillbringade hellre tid på konstmuseerna Prado och Casón del Buen Retiro där han ägnade sig åt att kopiera målningar och skulpturer. I oktober 1920 blev han inbjuden att ställa ut sina verk på höstsalongen i Madrid.

Poesi

År 1920 avled inte bara Albertis far, utan också den berömda matadoren Joselito (José Gómez Ortega) och författaren Benito Pérez Galdós. Dödsfallen skedde i nära anslutning till varandra och enligt Albertis memoarer var det detta som inspirerade honom att börja skriva poesi.

Året därpå fick Alberti diagnosen turberkulos och skickades till ett sanatorium i Guadarramabergen. Han tillbringade flera månader där och fick tid att läsa mycket, bland annat böcker av Juan Ramón Jiménez och Antonio Machado. På sanatoriet lärde han också känna Dámaso Alonso, som vid den här tidpunkten var poet snarare än kritiker. Alonso såg till att Alberti började läsa böcker av Gil Vicente och andra författare från den spanska guldåldern.

Under sin tid på sanatoriet skickade Rafael Alberti in sin poesi till olika avant-garde tidningar och lyckades få en del saker publicerade. Han skrev också en folkloristisk diktsamling vid namn Marinero en tierra som belönades med Premio Nacional de Literatura i kategorin poesi för år 1924.

Generation 27

Under de kommande åren blev Rafael Alberti en hyllad poet i de nya litterära tidskrifterna, men han tjänade inte direkt några pengar på sitt skrivande utan var fortfarande beroende av sin familj i Madrid för sin försörjning. I Madrid började han lära känna de personer som så småningom skulle komma att få etiketten Generación del 27. Dámaso Alonso kände han ju redan från sanatorievistelsen, men i Madrid blev han också bekant med poeterna Vicente Aleixandre och Federico Garcia Lorca. Federico Garcia Lorca var en del av kulturcentrumet Residencia de Estudiantes, där Rafael Alberti lärde känna både Pedro Salinas, Jorge Guillén och Gerardo Diego, plus personer verksama inom andra kulturella genrer, såsom Luis Buñuel och Salvador Dali.

Bortom det folkloristiska

Dikterna i Marinero en tierra var skrivna i en folkloristisk stil, och detta samma gällde för Rafael Albertis två senare diktsamlingar La amante och El alba del alhelí. Hans fjärde diktsamling Cal y canto var däremot skriven i en helt annan stil; en stil som både var mer formellt krävande och som gjorde det möjligt för Alberti att vara mer dramatisk och satirisk. Hans femte bok, Sobre los ángeles, visade tydligt att Albertis poesi nu hade tagit ut en helt ny riktning och den anses fortfarande som en av hans absolut bästa diktsamlingar.

Hans två följande diktsamlingar – Sermones y moradas och Yo era un tonto y lo que he visto me ha hecho dos tontos – visar båda tecken på att Alberti hade börjat må dåligt psykologiskt och det samma gäller pjäsen El hombre deshabitado.

Äktenskap och politik

År 1929 träffade Rafael Alberti den spanska författren och politiska aktivisten María Teresa León (1903 – 1988). År 1932 gifte de sig i en borgelig ceremoni på Mallorca, och enligt Albertis egna memoarer var det hon som räddade honom ur det psykiska sammanbrott han befann sig i. Tillsammans grundade de tidskriften Octubre.

Leóns inflytande, i kombination med hans egna bittra minnen från barndomen och jesuitskolan, drev Alberti bort från bohemlivet och in i en mer ordnad politisk kamp på vänsterfronten. Etablerandet av den andra spanska republiken år 1931 var en annan faktor som påverkade Alberti och fick honom att gå med i det spanska kommunistpartiet. Han blev anställd av pariet vilket slutligen gjorde att han inte längre behövde ekonomiskt bistånd från sin familj i Madrid.

Alberti och León lämnar Spanien

När högerpolitikern José María Gil-Robles y Quiñones de León kom till makten i Spanien år 1933 kritiserade Alberti honom så hårt i Octubre att det till slut blev nödvändigt för Alberti att lämna landet under en period. Han återvände dock tämligen snart, och under det spanska inbördeskriget befann han sig i Madrid där han gjorde radioutsändningar till stöd för vänstern. Efter att republikanerna besegrats flydde Alberti och hans fru till Frankrike, och flyttade in i en lägenhet med Pablo Neruda (Neftali Ricardo Reyes Basoalto) i Paris. I Paris arbetade Alberti och León som översättare för den franska radion, och de var även presentatörer för sändningarna av Paris-Mondial till Latinamerika. Den tyska ockupationen av Frankrike fick paret att fly på nytt, denna gång till Buenos Aries i Argentina.

Alberti och León stannade i Argentina även efter att andra världskriget tagit slut. Alberti arbetade för förlaget Losada samtidigt som han fortsatte med både sitt skrivande och sitt målande. Han var också verksam i den argentinska filmbranschen och bearbetade bland annat pjäsen La dama duende av Pedro Calderón de la Barca så att den skulle kunna filmatiseras. År 1941 föddes Alberti och Leóns dotter Aitana.

Åter i Europa

År 1963 flyttade Alberti och León tillbaka till Europa, fast inte till Spanien utan till Italien där de slog sig ned i Rom. Flytten var föranled av att president Juan Perón hade börjat utöva en hård censur i Argentina som gjorde det svårt för Alberti och León att verka fritt. År 1964 erhöll Alberti Lenins fredspris, efter visst lobbyarbete av den gamle vännen Pablo Neruda.

Det var först under våren 1977 som Alberti och León slutligen återvände till Spanien, efter att Franco avlidid två år tidigare och Spanien hade börjat röra sig mot att bli ett mer demokratiskt land.

Strax efter att han återvänt till Spanien blev Alberti invald i parlamentet (för kommunistpariet) som representant för Cadiz. Han fick också ta emot flera utmärkelser under de kommande åren, inklusive Det internationella Botevpriset 1981, Hijo Predilecto de Andalucia (“Andalusiens favoritson”) 1983 och den prestigefyllda litterära utmärkelsen Premio Cervantes 1983. 1985 utsågs Alberti till hedersdoktor vid Universitetet i Cádiz.

León hade börjat lida av alzheimer redan innan återvändandet till Spanien, och hon tillbringade sina sista år på ett sanatorium i bergen utanför Madrid, där hon avled den 13 december 1988. På hennes gravsten finns en textrad som Alberti skrivit: ”Esta mañana, amor, tenemos veinte años”.

Alberti levde till den höga åldern 96 år, då han avled i sin födelsestad El Puerto de Santa María i Cádiz den 28 oktober 1999. Hans kropp kremerades och hans aska spreds över Cádizbukten.

För mer information om Rafel Alberti, gör ett besök hos Museo Fundación Rafael Alberti.